gontour

Vi har en ny reskompis. En mycket otrevlig sådan som verkar vara omöjlig att bli av med. Vad vi än gör, vart vi än går så förföljs vi av vår nya kamrat. Han är mycket pålitlig i sin närvaro och anländer alltid en dag efter oss. Som ett brev på posten som man brukar säga. Som ett klamydiabrev för att vara exakt. Jag pratar förstås om regn, storm och andra meteorologiska otrevligheter. Det verkar ligga en förbannelse över oss. Vi hade fint väder igår men vaknade idag till moln och vindar som nu frammåt eftermiddagen övergått till regelrätta skyfall. Inte helt ultimat väder för att jobba på brännan med andra ord.

   Personligen skyller jag på Sebbe rakt av. Hade han köpt vykort av den där försäljaren utanför Ankor Watt, hade hon inte behövt kalla honom - citat - "a very bad man" och hon hade heller inte behövt förbanna honom med orden "I wish you bad luck and a bad life". Sen är det givetvis hennes fel att förbannelsen straffar kollektivt och inte bara Sebbe. Dålig precision på de kambodjianska häxkonsterna.

   I alla fall. Är på Koh Pangan - en mycket gemytlig liten ö med riktigt fina stränder, bra vatten, höga palmer och hela resekatalogspaketet. I detta väder utnyttjar vi de fina stränderna dåligt och sitter istället på vår altan och knopar ihop inlägg till våra bloggar. Vi hade kunnat gå iväg till ett av de otaliga restauranger som dygnet runt visar film och serier. Det hade vi kunnat göra. Om inte strömmen hade gått förstås. Vi hade även kunnat gå ner och spelat lite biljard. Det hade, även det, varit trevligt. Synd bara att Martin har skurit upp handen i en mycket omotiverad duell med en takfläkt. Samma takfläkt som gjorde att han nu är hårt bandagerad, totalt nedpumpad på smärtstillande och 3000 baht fattigare. En olycka kommer sällan ensam och det är med stor spänning vi väntar på vad vädergudarna har att erbjuda de närmsta dagarna.

   Planen, att möta upp Figge och Malin på en annan ö för att ta dykcert, måste eventuellt läggas om. Eller skrotas. Den som lever får se. Vilket antagligen inte kommer bli Martin - han ser helt väck ut och mumlade just något om drakar och demonen. Synd om killen.

   Annars har vi det hur bra som helst. Nu ska jag och Sebbe gå hand i hand genom regnet för att sedan rulla oss i vågorna. Hej på er....

Extremt tung trafik, 30 grader och miljoner stirriga asiater som enbart går runt och skriker - nästan som om kriget inte var över.  Ett jävla liv på dem helt enkelt. Detta må vara den absolut sämsta platsen för en stadig bakfylla.

   En aspirin, en bananshake och en helt fantastisk äcklig macka senare återfanns dock ett visst hopp om överlevnad. Och bättre skulle det bli.

   Vi har sedan dag 1 påpekat vår saknad av ordentligt kaffe. En kopp svenskt bryggkaffe. Mollbergs. Skåne. Till och med en sunkig kopp Gevalia hade prisats. Inget ont om Vietnamesiskt kaffe, det är helt ok.  Om man gillar riktigt äckligt kaffe.  De brygger (?) pa saltvatten, vilket gör kaffet - inte helt otippat - väldigt salt. Och väldigt, väldigt odrickbart.

   Likt en oas i öknen uppenbarade det sig. Ett kaffehus i sann franschiseanda med uniformklädda anställda, möblemang med förutbestämd design och en klar och tydlig prislista med photoshopredigerade bilder på samtliga beställbara kaffevarianter. Precis som vilket Espresso House som helst. Vi hade hittat hem.

   Vi torkade glädjetårarna, beställde kaffe - svart - och trippade på nästan magiskt lätta fötter upp för  den heltäckande mattan som täckte trappan till den Air Conditionade loungen vars WiFi visserligen inte var hundraprocentig men tillräcklig för att skriva och publicera detta inlägg.

   Kaffet. Ljuvligt. Bästa på tre veckor.  Inte ens den obligatoriska känslan av akut durschfall efter kaffet kunde försöra det. Vi satt i tystnad och drack vårt kaffe. Då och då gjordes det anspråk på att säga något. Blicken slets från kaffekoppen och mötte de andras två, men inget sades. Vi utbytte blickar, nickade medhållande i tystnad. Och log. Man kunde ta på känslan av lycka och välmående.

   Det kunde inte bli bättre än så här. Eller jo, de kunde det. Hade det varit så att kaffebaren inhyste en liten biograf på tredje våningen med sköna soffor och en lagom stimulerande film hade det absolut inte skadat.

   Just detta ställe hade just en sådan biograf. Och exakt sådana soffor. Och, enligt mig, exakt en sådan film.

   Som den fullblodsnörd med förkärlek till domedagsprofetior och skjutvapen som man är blev det nästan för mycket när filmen som visades var Terminator.  Den tredje i ordningen. Inte den bästa.  Men som tidsfördriv en dag som denna - optimal.

   Terminator. En fullkomligt ljuvlig filmtrilogi. Ett perfekt koncept. En sinnessjuk smart idé. Att med en vapenarsenal värdig en mindre militärmakt försöka stoppa och ha ihjäl något som är omöjligt att just ha ihjäl. Som dessutom skjuter tillbaka. Orgie i actionporr.  Att sedan Arnold Schwarzenegger själv hostade upp med hundratals miljoner för att åter gestalta Cyborgen från framtiden är bara en bonus. Han suger så mycket att han blir briljant.

   Dock är det bortom mitt förstånd varför rebellerna i framtiden, med tillgång till riktigt högteknologiska grejer, skickar en robot tillbaka i tiden - som bryter på tyska. Han kan allt, han är odödlig och programmerad med millimetersprecition för att utföra sitt uppdrag. Vilket han gör. I alla tre filmerna. Men med tysk brytning. Kunde inte programmerna skicka en robot som faktiskt pratar bra engelska. Märkligt. Mycket märkligt.

   Nu är det slutskede i filmen. Vilket gör att jag avslutar detta, något meningslösa inlägg, med att berätta att vi imorgon, åter flyger till Thailand. På återhörande.

.............We´ll be back.

Vill ni se ett fatal bilder, klickar ni har.

\\ G

Ångrar bittert mitt val av portal för denna blogg. Skrev tidigare idag ett mästerinlägg om trafiken i Saigon. Pulitzerpriset - inte alls otänkbart. Men inlägget gick inte att publicera och det sparades inte heller som utkast. Tar detta bakslag väldigt hårt och kommer därför, antagligen, inte blogga på hela resan i protest.

// G